Förflyttats till 1984…
torsdag, juni 17th, 2010
Vad har hänt, en hel del skit, en hel del mycket skit, men jag har fått nog, vuxna människor som inte kan kommunicera med varandra [...].
Något annat som hänt, här följer en skriftlig monolog:
Jag:
Ville bara säga att jag blev glad att hitta dig här, du finns i mina tankar, du är moster.
Min äldsta flicka har namn efter dig, min mellanflicka efter lillebror, och de vet vilka ni är, har berättat om mina syskon som jag älskar.
Du behöver inte svara mig, förstår om du inte vill. Ville bara säga hej,och berätta om dina systerdöttrar.
Ha det fortsatt bra, och sköt om dig.// S
det är klart jag vill svara och klart att jag minns min storasyster!! =) Sitter på jobbet nu och fuskade in på facebook en snabbis, lite dumt för fick en liten tår i ögat nu ju… Jag får gå in ikväll o skriva lite längre istället, hur har ni det?? Du är faster förresten, vi har en liten I i familjen nu.
Jag:
Vad glad jag blir =)
Jag minns min lillasyster som liten, men när jag såg ditt foto här, så kände jag igen dig direkt, V,min äldsta flicka, är lik dig.
Faster, vad häftigt, och du och lillebror är moster och morbror.
Jag bor i Linköping sen 1995, och lever ensam. Har varit sjuk en hel del, sitter i rullstol nu, men det flyter på.
V bor i Västmanland hos sin pappa, men hon och hennes fästman skall väl leta lägenhet ihop, han bor i Östergötland, så det är en bit bort.
Berättar mer om mina andra barn senare.
Vad jobbar du med, bor du kvar i Västmanland? Uj, om du visste vad jag har frågor, det är ju en del år sen….
Hittade våra kusiner här, C och C, har du kontakt med dom? Facebook är skithäftigt, man kan hitta så många gamla klasskamrater, vänner, och nu släktingar.
Jag hittade moster M, och moster S här med, men vi har ingen kontakt, har inte sett dem på snart 20 år.
Nej, nu skall jag inte tjata sönder dig, skriv gärna igen och berätta lite om dig själv.// Kram storasyster
***
Jag:
Ha det så bra// S
Och så har du gjort mig till faster också, en söt liten tös, kikade in på er hemsida.
Nej du, jag tänker som dig, de är inte alls okänsligt att lämna mamma utanför, jag vill inte röra upp något, och ni har så fin relation och så ska det vara, så oroa dig inte för det bror ”mycke mukler”(= mycket muskler, han sa så som liten tanig pojk)
Bor du fortfarande kvar i Västmanland Visst sågs vi för många år, när du körde buss, och jag klev på med mina töser V och M?
Nej du, nu suger det i kaffetarmen.
Nu håller vi kontakten och hörs en annan dag. Pussa er lilla prinsessa från mig.//Kram storasyster
Jag och sambon köpte oss iaf ett radhus på gryta förra året, så blir kvar länge hoppas man.
Jo har för mig jag körde buss då, sen hunnit med färdtjänst,men det blev vi av med, sen buss igen och numera skitfula flexlinjen, men bra jobb! Så har väl kört rätt många tusen mil i västers och västmanland
Farsan dog för, ja 2år sen, så hann tyvärr inte träffa sitt barnbarn.
Ligger i minneslunden i E.
Sen funderade jag, är man elak när man Inte sagt nåt om en 2:a syrra till någon, tror jag, För har jag inte gjort…. inte för att vara elak.
Jo fyller 35 i dec, men jobbar ju mot pensionen så*s* Ha det gott ocj njut av sommarvärmen…*S* kram
***
NÄR VERKLIGHETEN TRÄNGER PÅ:
Jag har under mer än 20 års tid undrat över hur mina småsyskon har det, vi har ingen kontakt efter det att jag blev fosterhemsplacerad.
Nu sökte jag upp dom här inne på facebook, och fick en chock, mina syskon är vuxna, har familj, jag minns de som små.
Min bror har inte berättat för någon att han har en storasyster, jag klandrar honom inte, men visst känns det ledsamt.
Jag vill inte tränga på,röra om i något som nu verkar funka bra utan mig i bilden,men jag saknar en egen identitet, samhörighet, och det är tungt.
Jag kan inte kräva något av mina syskon,vill bara att de skall må bra, och fortsätta sina liv med sina familjer, som om inget hänt. Men något har hänt, jag har hänt, tänk om jag skadar, infekterar något som hos dem är friskt?
Jag känner mig skydig till ett brott, ett brott begånget av mig. Ett brott i vilken jag klampat in i deras liv via internet, var det fel/rätt gjort av mig? Jag mår dåligt över att ha åsamkat dem skada, och skadar mig för det, eller straffar snarare.
Vad har jag för rätt, att vända upp och ned på friska familjers väl fungerande liv.
Att min uppväxt blev fel, skall inte straffa syskonens uppväxt, vars liv och uppväxt var fin, kärleksfull, det är inget jag vill älta, kan man börja om från noll i vuxen ålder? Jag älskar mina syskon, men de kännner inte samma sak för mig, det gör ingenting, men de är min familj, även om vi inte setts sen de var små.
Jag känner mig full av skam, ledsamhet för att ha missat deras uppväxt, oro för hur de känner nu, vad de tvingas gå igenom, en kvävande ångest som jag har svårt att tygla. Jag var trasig innan, nu vet jag inte,nnu känner jag bara en oro för deras skull, att jag skall ha skadat dem.
Så här är det när verkligheten tränger på. Hur överlever man det, hur hanterar man det?