Utskriven
tisdag, februari 2nd, 2010En vecka och två dagar, tre måltider, och sen permission över natten. Ett evigt farande fram och tillbaka. Jag hade inget rum som jag kunde dra mig undan till, det var överbelagt på avdelningen.
En vecka och två dagar, utan stöttning, klart mitt invanda beteende tog över, det var ju ingen som hade koll.
Ja, så nu är jag utskriven, sedan i måndags. Hade ett läkarsamtal, som innefattade två läkare, två skötare, en sjuksköterska, en läkarkandidat, och en kvinna från försäkringskassan.
Fick dubbla budskap under samtalet,”du kan inte och ska inte vara ensam”, ”du ska inte ha så många assistenter, ”nej, du ska inte gå på terapi, du kan anförtro dig åt dina assistenter” [...]
Jag har assistans i hemmet, för jag har vissa fysiska funktionshinder, men även psykiska funktionshinder. Mina assistenter är inte utbildade inom psykiatrin, de är undersköterskor, och de är just det, mina assistenter, inte samtalskontakt, men nej då, jag skall anförtro mig åt dem.
De som själva känner att de inte redigt hanterar situationen, med mig, de skall agera samtalskontakt?
Ja, jag är lite less, besviken, och uppgiven. Idag är jag tillbaka på ruta ett igen, fixar inte det där med maten, sömnen, de suicida tankarna, hopplösheten, dödslängtan, ledsamheten, sociala fobin, isoleringen osv. Och jag har inte någon anhörig som kan hjälpa mig, jag har mitt personliga ombud, men hon kan inte göra allt, de har så många klienter i behov av hjälp med diverse kontakter,dessutom så har jag haft hjälp av henne längre än normalt, så nu skall även det ta stopp.
Ibland tänker jag så här, jag är för gammal för det här beteendet, men i nästa sekund så inser jag att sjukdomar inte har någon ålder. Jag blir 38 i år.
Så psykvården i mitt län, är inte vård, det är förvaring, tyvärr.