har hittat en bättre plattform, enkel att sköta, och jag har känt mig för där någon månad nu. jag är väldigt tacksam att jag snabbt kan få iväg ett blogginlägg med mobilen, eller ett inlägg och spara som utkast till jag känner för att sätta mig vid datorn.
Kort sagt, jag flyttar, till Blogg.se. Den här är kvar till jag har sparat ned alla minnen.
take care
Lovely, ännu en natt där timmarna segar sig fram. Sömntabletterna är ett skämt, en kombo av insomningstabletter och sömntabletter, och så lillasyster ångestdämpande till det.
År efter år, och yes det har provats ut olika medikamenter så nu finns det inga fler. Framåt åttatiden på morgonkvisten blir jag lite sömnig, och runt nio blir ögonen tunga, men strax innan elva vrålar det något fruktansvärt från min mobil, jag vägrar att vända på dygnet.
Vad gör man under en vaken natt? Stänger av mitt fina sällskap dumburken, pluggar in lugn och fin musik i ett totalt becksvart rum, och…lider i några timmar innan jag säger hej till mitt fina och lugnande sällskap dumburken. För även om jag inte alltid har koll på vad jag ser, och hör vad som sägs då jag sänker volymen, så är det mer lugnande än något annat krafs.
Jaha, då var ämnet sömnproblem avhandlat för denna gång.
Later!
Sicken bra, och uttömmande rubrik, Oj. Men faktum, är att det är precis så jag kände när jag så datumet för mitt sista inlägg, Oj. Nästan ett år sen. Jag har inte slutat skriva för det, jag har block och penna som används flitigt, men jag saknar detta. Att få knappra lite på tangenterna, stuva om lite inne i bloggen, rensa lite bland utkasten om man nu har några sådana, radera skräpmeddelanden. Med andra ord, det är gott att vara ”hemma”
Det har hänt en hel del, det gångna året, mycket skit, negativt, inget ovanligt, men ovanligt mycket, i doser som kan välta, inte vet jag, en ko? Vad gör jag?, tar på mig masken, ler och säger ”det är lugnt, det är bra, allt är bra, det löser sig, ingen fara…”, medans jag sakta men säkert gräver min egen grav.
Det har funnits ljusglimtar dock, hör och häpna, gråskalan, plockar fram ljus. Men mer om det sen, nu skall jag hosta lungorna av mig en stund, lite svårt att skriva och hosta.
Later.
Nu är jag ilsk, frustrerad, och så slut. Först dog min dator, knall fall, den bortom all räddning. Jag tog in experträddning, men vi förklarade ”henne” död November 2012, tidpunkten har jag förträngt, men det var runt 13.00. En sorgens dag. Vi har upplevt mycket min dator och jag, hon har varit mig trogen, en god tid. Pengar till en ny, med en sjukpension, hyra som är mig övermäktig, och skit som stundande, det var ett helvete. En ängel klev in, hjälpte mig, utan krav på gentjänster. Jag grät, ingen har någonsin gjort något liknande för mig. Nu har jag en fin Acer historia, som jag älskar och är rädd om, vi har så smått blivit vänner.
Men, nu,nu har min mobil dött,katsat in handduken, dragit sitt sista andetag. Det som ite fick hända. Min älskade, mitt allt. Nu är jag strandad, igen. Samma sits. Varför är tekniken emot mig?
Avskuren från omvärlden. Når inte mina kids. Når inte innehållet i mobilen, för nej, jag har ännu inte lärt mig att spara viktig info. i block. Nej, Det finns de som har det värre, det gör det, men det är att jämföra med vad vi lever i. Jag lever i det här. Mitt handikapp kräver dessa hjälpmedel, så enkelt är det, och nu är jag strandad.
Strandad.
Sitter/ligger mad hörlurarna tätt intill öronen, musiken flödar in i öronen, behagligt, distraherande. Musik – kärlek, något universellt som förenar, musik-ett vapen, att ta till i strid mot skjutglada hjärnspöken. i 8/10 fallen besegras jag av de små j*v*n, never then less så hakar jag på mig hörlurarna, med extremt, om inte överdrivet högt ljud på.
Ljudet som strömmar in i mina öron är till större delen Peter Jöback, han har hjälpt mig igenom många svåra tider, så spellistan är nog minst 90% Jöback, och resten enstaka artist, som bjuder på en lugn stämma, och text med innebörd. För om jag mår som jag mår nu, svart, överdosnära, så är det av yttersta vikt att de elementen stämmer in, lugnt och innebörd.
Ja, så skall jag säga att jag är idag, eller 25, kvittar vilket. I år har jag inte förtärt kinesiskt, som jag annars brukar göra, och det känns …
Det blir värre för vart år som går, men just detta år idag, är hemskt. Det gör ont, det är ledsamt, ensamt, och så oerhört mörkt. Precis som 24/12, 31/12, midsommarafton, ont, ledsamt, ensamt och så oerhört mörkt.
Något positivt…inte idag.
Nytt år, samma gamla vanor, inga torftiga löften som ändå spricker dag 2. Jag tror inte på nyårslöften. Jag tror mer på löften man ger sig själv när man är i fas med sig själv oavsett årstid, och när viljan och motivationen verkligen finns där, då tror jag på den, men inte på nyårslöften oftast i samband med någon alkoholhaltig dryck till.
Hur tänker Grinchen om detta nya år då?, inte mer än att jag nu måste lära mig att skriva 2013, eller -13, inget annat. Vad vill jag med detta nya år?, att det skall ta slut.
Bibbid bobbedi bo, så fann hon sig ingen ro.
Ett halvt år sedan sist. Och höst har det hunnit bli. Och jag har nu fyllt 40, men i min värld så är det 25. ”And life goes on”, är det inte så man säger, lite äckligt klämkäckt så där, ”and life goes on”.Jaha, och sen då, ekorrhjul, mörker, ensamhet,
Så har då det som inte får hända hänt. Jag är på något märkligt sätt tillbaka i destruktiviteten, idag blev det en mindre rispa, imorgon då? Maten, funkar inte alls. Tröttheten är obeskrivlig, jag är så trött, men kan ändå inte komma till ro.
Jag är rädd att jag snäser åt de som skall hjälpa mig, utan anledning. Får jobba extra mycket på leendet.
Försöker mig på ett blogginlägg, efter en tids frånvaro. Är inte i form, försöker…
Saker och ting har försämrats i mitt liv, till det sämre, jag gör så gott jag kan av det, och för första gången sen skilsmässan för hundra år sedan är jag villig att erkänna att det skulle vara skönt att ha en axel att luta sig mot, vare sig det var min dåvarande partner eller en axel, jag vet inte, kanske jag börjar sörja min mormor igen, vill kunna krypa upp i hennes famn, vara älskad, omtyckt, sedd, faen, livet är bra ihåligt och svart, ensamt just nu. Det ironiska är att jag föredrar ensamhet, få ihop den matematiken, med nyss skrivna ord.
Så istället flyr jag in i det förtrollade sagovärlden, och jublar när jag nås avnyheten att prinsessan Estelle Silvia Ewa Mary Bernadotte föds 04.26 23/2 på Karolinska sjukhuset. Jag sitter som förtrollad från tidig morgon, 05.50- 12-15 och följer hela rapporteringen, vittnesberättelsen av statminister, talman, riksmarskalk, och överhovmästarinnan som vittnen, en gammal tradition, sen tittar jag på konseljen, när kungen meddelar prinsessans namn – Estelle Silvia Ewa Mary, och hennes hertiginnedöme Östergötland, se där. Och lilla Hagasessan är lyckligt ovetandes om all uppståndelse kring hennes ankomst. Jag kan bara önska att familjen får vara ifred några dagar, och bara vara innan de skall visa upp Sveriges nya prinsessa för oss, svenska folket. Vila gott, njut av tiden.